Åååh, jag snörvlar, snorar, hostar och är öm i hela kroppen! Det kallas att lida av megaförkylning. Men som tur är så är ju förkylningar något som går över, hyfsat fort i alla fall. Vad som däremot är jobbigare är att läkaren ringde och ville att jag skulle komma in för att göra ett test som ska visa ifall jag kanske är glutenintolerant! Oj... vaa? Vad sa hon...? Jag? *kliar mig i huvudet* Det vill jag ju inte vara. Jag kan inte tänka mig ett liv utan kakor! Jag är liksom kakmonster nummer ett. Hela min värld skulle förändras. Då skulle jag vara tvungen att läsa på allting för att se vad det innehåller och så skulle jag jämnt ha dåligt samvete. Inget ont mot de som är intoleranta, men jag har alltid tyckt så synd om personer som har någon allergi eller är intoleranta av något slag - eftersom de inte kan äta vad de vill. Jag har alltid haft väldigt svårt att sätta mig in i att inte kunna äta det man känner för, utan vara tvungen att kolla på vad det är man äter.
       Jag har aldrig varit en sån tjej som kollar kalorier eller så, jag bara äter. Därför skulle jag tycka att det var vääldigt jobbigt att plötsligt vara tvungen att läsa på alla innehållsförteckningar. Dessutom så sa jag ju att jag skulle ha dåligt samvete, låt mig förklara... jag får dåligt samvete för aaallting, och om jag var glutenintolerant skulle jag få dåligt samvete gentemot min pojkvän för att han tvingades anpassa sig efter att jag inte kunde äta allt. Jag skulle få dåligt samvete om jag var hemma hos någon och de ville bjuda mig på mat och var tvungna att laga något speciellt. Jag skulle få dåligt samvete om jag blev bjuden på middag över huvud taget för att de som fixat middagen hade varit tvungna att ta hänsyn till min intolerans.
       Jag säger verkligen inte att de som är intoleranta/har någon allergi ska ha dåligt samvete för sånna saker! Jag tycker tillexempel inte att det är jobbigt om man skulle bjuda dem på middag, visst ibland kanske det blir svårt eftersom man är osäker på vad de kan äta och så, men mest tycker man ju synd om dem för att de inte kan äta allt. Vilket iof inte heller är så kul för den som är intolerant/allergisk... det är ju inte kul att känna att folk hela tiden tycker synd om en. Ääsch, jag ger upp, jag skall inte ge mig in på sånt här, jag bara krånglar till det. Men ni ser, jag skulle ha lite (ganska mycket för att vara ärlig) tankeproblem om jag fick veta att jag var glutenintolerant, men det skulle verkligen förklara en hel del av mina symptom; tex min uppsvällda mage efter varje måltid, och att den alltid bubblar så mycket. Uwwwh, jag vågar inte få veta hur det ligger till.  
       Föresten så kom jag på att jag är halvvegetarian (hehe, nej okejdå, jag visste det, men jag kom att tänka på det), alltså borde jag ju ha dåligt samvete för det på det sätt som jag beskrivit här ovan! Det är ju dessutom någonting som jag har valt själv, är man intolerant/allergisk har man ju inte valt det... hmm. Det är bevisat att ja borde tänka om. Och försöka sluta skriva "ju" i varannan mening (ni skulle bara veta hur många ju jag har suddat ut).

I alla fall var jag på vårdcentralen igår och så stack de mig en gång till (snart går väl min arm sönder). Så om ca en vecka får jag väl veta hur det blir med mitt kakätande i framtiden. Jag fick veta mitt järnvärde, det hade gått upp!! Blutsaften fungerar... hmm, jag börjar dock fundera på om det positiva resultatet (106 i hb) kan ha något att göra med att jag precis innan jag åkte in drack blutsaft. I vilket fall så var det ju positivt :)


- - -


Det är underbart att vara hemma! Jag åkte hem i fredags (idag är det onsdag), dvs en vecka innan sportlovet börjar för våran del. Jag kände att jag var tvungen att åka hem och ta det lugnt, för jag har absolut ingen energi till någonting. Mamma ville ha hem mig också; för att jag skall äta mat som innehåller järn. Så jag har ätit massa god mat :) 
       Det var tur att jag flög hem i fredags, för i lördags var det snöstorm. Mamma kunde inte köra bil till jobbet eftersom den fastnade i snön, bussar och tåg ställdes in. Tur att jag flög och inte åkte buss eller tåg, då hade det funnits risk att resan skulle ta sisådär 13 timmar som den gjorde den gången jag åkte tåg från Göteborg till Stockholm efter jullovet - allt bara för att det snöade. Det är hur mycket snö som helst här! Mitt takfönster är helt igensnöat. Jag tycker att det är kul att vi har en riktig vinter :)
       Jag har faktiskt varit riktigt duktig också. I måndags satt jag i TOLV timmar i sträck, utan paus, och pluggade! Mycket mer än jag skulle gjort på flera dagar om jag hade varit kvar i skolan! Det kanske inte är duktigt i och för sig, bara dumt – det är inte bra att inte ta pauser, men jag vet att OM jag skulle ta paus så skulle den pausen bli vääldigt lång. Och idag så sitter jag och pluggar massor också, jag har så extremt mycket att göra eftersom jag har halkat efter då jag inte orkat hänga med eftersom jag har varit så otroligt trött.

Jag har börjat se på ”How I met your mother” efter att min pojkvän tjatat om att jag borde se den. Hahah, den serien är riktigt rolig ju :) Så i morse bäddade jag ner mig själv i sängen och såg massa avsnitt, för trött för att göra något annat pga min förkylning.

Fy. Den här dagen önskar jag att jag kunde slänga i närmsta papperskorg. Jag är så otroligt extremt trött på att vara trött! Och trött på att vara rädd. Jag hatar min rädsla, och jag är ingen person som hatar egentligen.
       Jag undrar verkligen vad det här är för sjuk terapitid jag tvingas genomlida? Min största rädsla av alla rädslor är för sådant som har med spy att göra. När jag var liten var det så illa att om någon sa ordet eller något som handlade om det så sprang jag därifrån och grät. Jag har inga minnen av det som är min fobis ursprung, men min kropp minns. När jag bara var ca ett år så hände det som satt så djupa spår i mitt liv, i min hjärna, i allt som är jag, min existens. Jag låg i spjälsängen (mamma har berättat) och sov. När mamma gick upp för att kolla till mig så hade jag spytt och höll på att kvävas av mina egna spyor. Därför lider jag idag av en fobi som hela mitt liv har format en stor del av vem jag är. Jag HATAR den där fobin, och samtidigt är jag tacksam för den... varför? Helt enkelt för att utan den hade jag inte varit den jag är idag. Att säga att jag önskar att det aldrig hade hänt, så att jag aldrig hade behövt leva med den här fobin, är som att säga att jag önskar att jag var någon annan; och det gör jag inte. Jag är nöjd med vem jag är, men; jag önskar så in i bomben att jag kunde arbeta bort den där fobin. Inte att jag aldrig hade haft den, men att den skall försvinna. Självklart finns det stunder då jag önskar att jag aldrig hade haft någon fobi, för det har varit så sjukt jobbigt, begränsat mig så otroligt mycket och fått mig att lida något fruktansvärt. Men det är ingen idé att tänka så, för det går inte att göra ogjort. Jag får leva med det, och acceptera det, alltså är det lika bra att jag försöker tänka på ett annat sätt. Se det positiva i det. Något jag har fått tack vare min fobi är tillexempel en större förståelse för andra människor och deras problem, och för det är jag tacksam.  
       Nu det senaste så är det som om alla faller ner magsjuka runtomkring mig, det är som att leva i ett helvete för mig när det blir så. På internatet där jag bor så var nästan alla killar magsjuka och jag gick omkring som i n mardröm. Min mormor och morfar och småkusiner är magsjuka, och idag ringde min kompis, som skulle komma över o hälsa på nu när jag var hemma, och sa att det nog inte var någon bra idé att hon kom hit eftersom hennes syrra var magsjuk. Kul, jättejättekul, att alla blir magsjuka och jag får panik.
       Mamma hade tagit hem järnbrustabletter - eftersom jag inte kan svälja vanliga tabletter, det är som att de växer i munnen på mig - och jag drack en sån. Smakade helt okej. Sen läste jag bipacksedeln och läste om eventuella biverkningar, det stod att 1 av 100 spydde!! Jag trodde jag skulle dö... Paniken slog mig i ansiktet och liksom paralyserade mig. Jag började hyperventilera och min kropp och hjärna fick inget syre så jag kände hur ansiktet och andra kroppsdelar liksom domnade bort. Jag grät förtvivlat över allting för jag ORKADE verkligen inte ta mer. Den senaste tiden har varit så otroligt påfrestande för mig som det är. Och jag var så enormt trött, helt utmattad av allting - blodbrist och fobi, det tar på krafterna kan jag ju lova... 
     Jag är så extremt trött. Hela dagen har jag vandrat omkring som i en dimma, för att mina ögon har varit suddiga av trötthet.

Jag var på vårdcentralen idag, för att kolla mitt blodvärde och bli undersökt. Men det blev en stor besvikelse. Jag fick en doktor som pratade god dag yxskaft med mig. Hon log med ett leende upp till öronen och försökte liksom nästan få mig att säga att "jomen allt var bara bra med mig" kändes det som. Hon frågade mig om jag kände mig frisk. Hmm, jo för jag hade verkligen gått dit om allt var bra? Hon sa att hon hade kollat på min journal och att trötthet hade varit något som funnits hela mitt liv. Hon sa det på ett sätt som fick det att låta som om hon menade att trött kommer jag alltid att vara så det är ingen idé att jag tänker på det.
       Om jag ifrågasatte något hon sa så blev hon arg (fast fortfarande med det där stora leendet fastklistrat i ansiktet). Jag kände mig inte alls bekväm med att prata om mina problem med henne, eller ställa de frågor jag undrade över. Inte när det kändes helt lönlöst eftersom hon ändå bara viftade bort det jag sa. När hon skickade iväg mig bort till provtagningen så kunde jag inte hålla det inom mig längre. Jag var en idiot som inte hade ätit någon frukost, jag visste inte om man fick ha ätit något för att det skulle påverka mina testvärden eller något. Jag hade ju ingen energi över huvud taget, och när jag har mens så är jag extremt lättkänslig har jag märkt. Så det blev liksom bara too much just då och jag sket i att jag var på ett offentligt ställa. Jag började storböla. Det värsta var att jag inte kunde sluta! Så fort jag försökte prata med någon så tårades mina ögon. Hur jobbigt som helst. Snacka om att jag måste vara helt utmattad. Sånt där gör man inte; börjar storgrina inför massa främmande människor. Men jag brydde mig inte om vad de tänkte om mig just då för allt kändes ändå bara skit så att jag grät inför dem spelade ingen roll.
     Jag var helt enkelt övertrött och alldeles för känslig för mitt eget bästa idag. Jag hoppas att jag snart kan få bli piggare, för jag står inte ut med att vara såhär. Jag vill vara glad, skratta och orka - för sådan är jag egentligen!

Fy för PMS. Det känns så sjukt, att man faktiskt påverkas så mycket av alla hormoner som simmar omkring (eller vad de nu gör) i kroppen. Jag vill tänka att jag inte påverkas, men de där hormonerna sätter sig verkligen på hjärnan som små hjärnspöken. Ena stunden viskar de "livet är tipp topp, frid och fröjd", för att i nästa ögonblick förrädiskt tala om för en att "allt är skit och inget går som du vill...nu är det nog dags att bli lite förbannad". Det är verkligen som att åka bergochdalbana.
       Hela förmiddagen var jag glad och tillfreds med mitt liv. Allt möjligt kändes bara bra. Min framtidstro var ljus och jag bakade en spenatpaj tillsammans med min kompis som vi sedan serverade till lunch. Jag var med mina vänner i Jönköping och det var jättetrevligt. Sen blev det bråttom! Jag var tvungen att rusa iväg för att hinna med bussen som skulle ta mig hem till mitt hem ljuva hem, hem till kära familjen, hem (fy vad konstigt ett ord kan bli när man upprepar det för många gånger och verkligen tänker på vad det står hem... ett h och e och m. Smaka på det, hem. Konstigt... men jo jag vet, jag är ju lite konstig också)! På hal is och grusade gator sprang jag med mina väskor och blev svettig, äcklig, håret flög i ansiktet och mitt humör sjönk. Bläääh. Skulle jag hinna, skulle jag missa bussen? Ovisshet. Min kompis kom till min undsättning, tog den tunga datorväskan (som var fullproppad med skolböcker också) och cyklade i förväg för att om möjligt hindra bussen från att lämna mig svettig, äcklig, andfådd och förtvivlad i Jönköping. Precis på mållinjen tappade jag självklart min påse och allt innehåll flög ut i allas åsyn. Folk skrattade, viskade, alla kollade på mig. Och jag var sur! Ville bara komma på den där äckliga bussen. Sprang och plockade bryskt upp allt som flugit iväg och låtsades inte om min stora hånande publik. La in min väska och steg på bussen, bara för att upptäcka att ååh. Alla har satt sig en och en i hela bussen! "Jobbigt läge hörrudu" viskade mina hormonella hjärnspöken till mig "nu måste du ju välja vem du ska plåga! Dags att få ett utbrott snart?". Det liksom började bubbla inom mig, kanske kokade jag efter språngmarschen? Varför satt alla bara där och liksom kollade smått irriterat på mig, för att sedan nonchalant vända bort sina huvuden och - med all säkerhet - tänka "åh nej, hoppas hon inte tänker sätta sig bredvid mig". Inte en människa visade minsta vilja att flytta på sina väskor så att jag kunde slå mig ner. Jaha, det var ju kul! Tillslut hittade jag en plats bredvid en kvinna som satt och lyssnade på musik; i tanken bad jag om ursäkt till henne för att hon var en av dem som denna resa hade oturen att få någon bredvid sig. Efter att trasslat in mig i jacka och väska så fick jag tillslut fram min ipod och satte på lite lugnande musik... och på något sätt överlevde jag resan utan att få ett vredesutbrott. Men jag var väldigt nära att börja lipa (gråta för alla som inte förstår innebörden av ordet lipa) bara över allt och inget, och jag fick faktiskt en panikattack - fy vad jag hatar att få panik. Jag var så uppstressad, det var varmt och jag började tänka i fel banor, det vill säga jag började tänka i tankar som har med min spyfobi att göra, och då kom paniken smygandes... uscha. Det gick i alla fall bra tillslut och jag lyckades få in hjärnan på bättre och lugnande tankar. Phjuh. 
       Väl hemma så upptäckte jag att min lillebror hade erövrat mitt rum och flyttat in sin dator och elgitarr dit. Jahaa... tänkte jag då. Varför ska han ha mitt rum också?? Det är ju...mitt rum, även om jag inte är hemma så jätteofta. Men jag är ju trots allt hemma på alla lov. Hmmpf. Det känns bara så sorgligt och ledsamt att tänka på att jag aldrig är hemma, med min familj. Det är nästan så att det känns som att de glömmer av mig; jag menar, min lillebror tar liksom både min och hans plats i familjen när jag är borta. I alla fall är det så det känns, särskilt när han tar mitt rum, och jag ser på hans kamerabilder att hans tjejkompisar sitter i min säng och leker med, och säkert gör narr av, mina Harry Potter-dockor (jo jag var ett stort Harry Potter fan när jag var yngre), snyft – ingen får liksom vara elak mot mina kära Harry Potter-dockor... Jag skickade ett åh-här-sitter-jag-och-tycker-synd-om-mig-själv-sms till min pojkvän på andra sidan jorden (han är i Nya Zeeland och ska vara där i fem veckor till), och beklagade mig. Såhär lyder det ocensurerade smset:
       "Jag känner mig typ djupt ledsen. Någonting gör mig väldigt ledsam inombords (eller så är det bara väldigt stark PMS. För i morse var jag glad o allt var tipptopp, sen blev jag jättesur när jag skulle åka med bussen, o nu när jag kommit hem är jag bara väldigt ledsam av mig). Det är så mycket tankar och känslor som rör sig i mitt huvud på en och samma gång. Jag blev ledsen för att jag upptäcker att min lillebror använder mitt rum som sitt, är där med sina kompisar o allt. Och så såg jag att han fått en skitdyr systemkamera, visserligen när han fyllde år, men ändå...Jag vet att man inte ska bli avundsjuk o jag vet att jag får massa saker också, men ändå kan jag inte hindra de känslorna från att dyka upp; det är jobbigt. Jag undrar liksom vad jag fick för speciellt när jag fyllde 18, jag fick mycket bra saker, men 18 är liksom det speciellaste man kan fylla enligt mig. Jag skäms för att jag ens låter en sådan tanke åka genom min hjärna, hur bortskämt är det inte att tänka så!! Fatta vad bra jag har det om man jämför med så otroligt många andra, jag känner mig hemsk som kan tänka sådant, bli avundsjuk på min bror för att han har fått något som jag inte har fått eller "hör mer hemma i familjen" (som det känns, vet att det inte är så, men det kan kännas så, som om jag blir glömd, särskilt när han "tar mitt rum" också). Varför gör allt det här mig ledsen inombords när jag borde bli glad för hans skull..."
       Jotack jag vet att det var ett långt sms, men jag var på det humöret. Och jag var väl lite emo när jag skrev det också. Och nu i efterhand skäms jag för vissa bitar som var väldigt orättvisa, men så var hur det kändes då i min stund av PMS-depresion, och här skall inte förfinas och censureras. Men jag måste få tillägga att jag skäms väldigt över det jag sa om "vad fick jag för speciellt när jag fyllde 18", usch vad hemskt, det låter äckligt bortskämt och sådan är jag inte, vill inte vara och tänker inte bli. Skäms liksom inför mig själv för att jag skrev sådär. Det uttalandet vill jag dra in, ta tillbaka, göra osagt... Men sagt är sagt, så äre, man får stå sitt kast och göra det bästa av det. Viktigt att lära sig. Och det där med att min brorsa skulle höra mer hemma i familjen eller ta min plats är också bara bullshit, så vet jag att det inte är, men jag var emo, okej. Förlåten? Phjuuh.
       I morgon ska jag åka en annan attraktion är bergochdalbana. Kanske pariserhjulet blir bättre? Ska vi köra på det? Deal!

Weeei. Nu har jag precis pratat i en och en halv timma på skype med min pojkvän! Tur att det finns bra sätt att kommunicera idag, som inte kostar skjortan. Annars vet jag inte hur jag skulle stått ut med att han var borta i tre månader - nej jag vet, tre månader är inte ens särskilt lång tid egentligen, men det kääänns som låååång tid.

Ps. I morgon bär det av till vårdcentralen för att kolla upp mina blodvärden. Hoppas jag inte lyckats höja värdena för jag åt spenatpaj till lunch ;) Det vore ju lite illa om resultaten blev missvisande.

Hej!
Mhh, min mage kurrar. Jag åt ingen frukost eftersom jag sov så länge, helt underbart. Tills klockan var tolv, halv ett? Sedan låg jag och läste en bra bok. Det kallar jag härlig söndagsmorgon! Nu skriver jag det här i all hast. Jag och min vän ska precis ut i det vita vinterlandskapet. Solen lyser och det ser verkligen fint ut. Måste ta med kameran! Vi har tänkt gå in till "samhället" som inte ligger allt för långt bort från internatet där jag bor, och käka pizza. Det blir gott. Då får jag äntligen kanske i mig lite kött och därmed lite järn (skolan där jag går serverar bara vegetarisk mat).

För några dagar sedan fick jag veta att jag lider av blodbrist/järnbrist.
       Jag och min kompis hade varit på blodbussen, vi lämnade blod som skulle granskas och tala om ifall vi fick bli godkända blodgivare eller inte. Dagen efter ringde de från blodcentralen och sa att blodgivare fick jag verkligen inte bli. Jag hade alldeles för dåligt blodvärde för det! 93 sa de att jag hade, och minst ska tjejer ligga på 117 tydligen. Enligt henne låg jag på den sämre delen av den dåliga skalan.  
       Fy vad skönt det var att få veta det. Att få en förklarning till varför jag hela tiden är så sjukt trött! Fastän jag tycker att jag sover så tillräckligt. Och äntligen kunna ha någonting att svara när alla jämnt påpekar hur blek jag ser ut. Nu ler jag åt dem och säger "vet du? Nu vet jag varför; det är för att jag har blodbrist". Och ååh, jag som trott att min kondition SUGER nuförtiden. Jag som alltid älskar att idrotta och alltid varit väldigt aktiv.
       På senaste tiden har jag blivit så lätt andfådd. Jag har liksom varit tvungen att stanna i trappan på väg upp till engelsksalen för att hämta andan, eftersom jag blir så andfådd (man vill gärna inte komma in i salen och flåsa som en annan flodhäst - inte för att jag vet ifall de flåsar, men ändå). Okej. Jag kan inte skylla allt på att jag har järnbrist, men i alla fall en del, och det känns skönt.
       Det som framför allt är skönast är att alla runtomkring mig helt plötsligt får en annan förståelse och acceptans! Hjälp vad det ändrade på deras tankar om mig eller mitt beteende. De snackade om att "jaa, det har jag ju sagt hela tiden, att du ser så blek ut" och "åh, ja det är ju inte konstigt att du har varit så trött hela tiden. Jag har ju sett det, att du knappt kunnat hålla dig vaken på lektionerna...". Och när jag med hundögon sa till min lärare att jag hade tänkt åka hem på tisdag för att gå till vårdcentralen och sådär så utbrast hon på en gång "jaa, självklart, gör det! Åk hem och vila med dig. Det var en bra idé", fastän det innebar att jag missar alla hennes lektioner den veckan. Ta upp det i kollegiet skulle de minsann också göra, och det blir värsta stora grejen av det och alla tycker att det är så synd om mig och förstår helt plötsligt att jag måste haft det ganska så tufft eftersom jag kämpat på som vanligt trots att jag egentligen varit "sjuk". Hehe. Ja jag flyter med, man får väl passa på att göra det när man för en gångs skull har tur att "få lite förmåner".
       På något sätt är det som att man både blir piggare och tröttare av att få en diagnos på det sättet - även om det här ju inte var en allvarlig diagnos då. Det är som att helt plötsligt så FÅR jag vara trött, alltså blir jag tröttare nu närjag vet att jag faktiskt har en anledning att vara trött. Samtidigt, paradoxalt nog, så blir jag piggare! Eftersom jag nu vet att jag har en anledning att vara trött, någonting som går att göra någonting åt, det kommer inte vara såhär för evigt. Jag kan faktiskt bli fri från tröttheten! Det ger mig energi!

Jaja nog prat om det. Nu måste jag rusa iväg. Tydligen blev det ändrade planer. Några skulle ta bilen in, så jag och min vän åker med dem dit och går på hemvägen i stället. Vi får ju i alla fall njuta av det fina vintervårvädret genom bilrutan ;)

"Ingen regel utan undantag"
Det är vad jag döpt min blogg till. Det blir inget enkelt namn att lägga på minnet, eftersom det är latin - alltså automatiskt svårt - nejdå, men en aning långt. Vi får väl se hur mycket jag kommer att skriva på den här bloggen. Om det bara råkar vara något konstigt infall jag drabbats av, det skulle inte vara så osannolikt eftersom jag har en tendens att drabbas av sådana, eller om det här faktiskt blir någonting vettigt. Det återstår att se. Jag tänker inte lova någonting. Men om regeln för mig är att saker oftast rinner ut i sanden, så finns ändå hoppet kvar att just det här, eller det där, är undantaget från regeln. Kanske rinner det inte ut i sanden, kanske varar det ett tag; I dunno. Är den här bloggen undantaget (om så bara för en tid)?