Fy för PMS. Det känns så sjukt, att man faktiskt påverkas så mycket av alla hormoner som simmar omkring (eller vad de nu gör) i kroppen. Jag vill tänka att jag inte påverkas, men de där hormonerna sätter sig verkligen på hjärnan som små hjärnspöken. Ena stunden viskar de "livet är tipp topp, frid och fröjd", för att i nästa ögonblick förrädiskt tala om för en att "allt är skit och inget går som du vill...nu är det nog dags att bli lite förbannad". Det är verkligen som att åka bergochdalbana.
       Hela förmiddagen var jag glad och tillfreds med mitt liv. Allt möjligt kändes bara bra. Min framtidstro var ljus och jag bakade en spenatpaj tillsammans med min kompis som vi sedan serverade till lunch. Jag var med mina vänner i Jönköping och det var jättetrevligt. Sen blev det bråttom! Jag var tvungen att rusa iväg för att hinna med bussen som skulle ta mig hem till mitt hem ljuva hem, hem till kära familjen, hem (fy vad konstigt ett ord kan bli när man upprepar det för många gånger och verkligen tänker på vad det står hem... ett h och e och m. Smaka på det, hem. Konstigt... men jo jag vet, jag är ju lite konstig också)! På hal is och grusade gator sprang jag med mina väskor och blev svettig, äcklig, håret flög i ansiktet och mitt humör sjönk. Bläääh. Skulle jag hinna, skulle jag missa bussen? Ovisshet. Min kompis kom till min undsättning, tog den tunga datorväskan (som var fullproppad med skolböcker också) och cyklade i förväg för att om möjligt hindra bussen från att lämna mig svettig, äcklig, andfådd och förtvivlad i Jönköping. Precis på mållinjen tappade jag självklart min påse och allt innehåll flög ut i allas åsyn. Folk skrattade, viskade, alla kollade på mig. Och jag var sur! Ville bara komma på den där äckliga bussen. Sprang och plockade bryskt upp allt som flugit iväg och låtsades inte om min stora hånande publik. La in min väska och steg på bussen, bara för att upptäcka att ååh. Alla har satt sig en och en i hela bussen! "Jobbigt läge hörrudu" viskade mina hormonella hjärnspöken till mig "nu måste du ju välja vem du ska plåga! Dags att få ett utbrott snart?". Det liksom började bubbla inom mig, kanske kokade jag efter språngmarschen? Varför satt alla bara där och liksom kollade smått irriterat på mig, för att sedan nonchalant vända bort sina huvuden och - med all säkerhet - tänka "åh nej, hoppas hon inte tänker sätta sig bredvid mig". Inte en människa visade minsta vilja att flytta på sina väskor så att jag kunde slå mig ner. Jaha, det var ju kul! Tillslut hittade jag en plats bredvid en kvinna som satt och lyssnade på musik; i tanken bad jag om ursäkt till henne för att hon var en av dem som denna resa hade oturen att få någon bredvid sig. Efter att trasslat in mig i jacka och väska så fick jag tillslut fram min ipod och satte på lite lugnande musik... och på något sätt överlevde jag resan utan att få ett vredesutbrott. Men jag var väldigt nära att börja lipa (gråta för alla som inte förstår innebörden av ordet lipa) bara över allt och inget, och jag fick faktiskt en panikattack - fy vad jag hatar att få panik. Jag var så uppstressad, det var varmt och jag började tänka i fel banor, det vill säga jag började tänka i tankar som har med min spyfobi att göra, och då kom paniken smygandes... uscha. Det gick i alla fall bra tillslut och jag lyckades få in hjärnan på bättre och lugnande tankar. Phjuh. 
       Väl hemma så upptäckte jag att min lillebror hade erövrat mitt rum och flyttat in sin dator och elgitarr dit. Jahaa... tänkte jag då. Varför ska han ha mitt rum också?? Det är ju...mitt rum, även om jag inte är hemma så jätteofta. Men jag är ju trots allt hemma på alla lov. Hmmpf. Det känns bara så sorgligt och ledsamt att tänka på att jag aldrig är hemma, med min familj. Det är nästan så att det känns som att de glömmer av mig; jag menar, min lillebror tar liksom både min och hans plats i familjen när jag är borta. I alla fall är det så det känns, särskilt när han tar mitt rum, och jag ser på hans kamerabilder att hans tjejkompisar sitter i min säng och leker med, och säkert gör narr av, mina Harry Potter-dockor (jo jag var ett stort Harry Potter fan när jag var yngre), snyft – ingen får liksom vara elak mot mina kära Harry Potter-dockor... Jag skickade ett åh-här-sitter-jag-och-tycker-synd-om-mig-själv-sms till min pojkvän på andra sidan jorden (han är i Nya Zeeland och ska vara där i fem veckor till), och beklagade mig. Såhär lyder det ocensurerade smset:
       "Jag känner mig typ djupt ledsen. Någonting gör mig väldigt ledsam inombords (eller så är det bara väldigt stark PMS. För i morse var jag glad o allt var tipptopp, sen blev jag jättesur när jag skulle åka med bussen, o nu när jag kommit hem är jag bara väldigt ledsam av mig). Det är så mycket tankar och känslor som rör sig i mitt huvud på en och samma gång. Jag blev ledsen för att jag upptäcker att min lillebror använder mitt rum som sitt, är där med sina kompisar o allt. Och så såg jag att han fått en skitdyr systemkamera, visserligen när han fyllde år, men ändå...Jag vet att man inte ska bli avundsjuk o jag vet att jag får massa saker också, men ändå kan jag inte hindra de känslorna från att dyka upp; det är jobbigt. Jag undrar liksom vad jag fick för speciellt när jag fyllde 18, jag fick mycket bra saker, men 18 är liksom det speciellaste man kan fylla enligt mig. Jag skäms för att jag ens låter en sådan tanke åka genom min hjärna, hur bortskämt är det inte att tänka så!! Fatta vad bra jag har det om man jämför med så otroligt många andra, jag känner mig hemsk som kan tänka sådant, bli avundsjuk på min bror för att han har fått något som jag inte har fått eller "hör mer hemma i familjen" (som det känns, vet att det inte är så, men det kan kännas så, som om jag blir glömd, särskilt när han "tar mitt rum" också). Varför gör allt det här mig ledsen inombords när jag borde bli glad för hans skull..."
       Jotack jag vet att det var ett långt sms, men jag var på det humöret. Och jag var väl lite emo när jag skrev det också. Och nu i efterhand skäms jag för vissa bitar som var väldigt orättvisa, men så var hur det kändes då i min stund av PMS-depresion, och här skall inte förfinas och censureras. Men jag måste få tillägga att jag skäms väldigt över det jag sa om "vad fick jag för speciellt när jag fyllde 18", usch vad hemskt, det låter äckligt bortskämt och sådan är jag inte, vill inte vara och tänker inte bli. Skäms liksom inför mig själv för att jag skrev sådär. Det uttalandet vill jag dra in, ta tillbaka, göra osagt... Men sagt är sagt, så äre, man får stå sitt kast och göra det bästa av det. Viktigt att lära sig. Och det där med att min brorsa skulle höra mer hemma i familjen eller ta min plats är också bara bullshit, så vet jag att det inte är, men jag var emo, okej. Förlåten? Phjuuh.
       I morgon ska jag åka en annan attraktion är bergochdalbana. Kanske pariserhjulet blir bättre? Ska vi köra på det? Deal!

Weeei. Nu har jag precis pratat i en och en halv timma på skype med min pojkvän! Tur att det finns bra sätt att kommunicera idag, som inte kostar skjortan. Annars vet jag inte hur jag skulle stått ut med att han var borta i tre månader - nej jag vet, tre månader är inte ens särskilt lång tid egentligen, men det kääänns som låååång tid.

Ps. I morgon bär det av till vårdcentralen för att kolla upp mina blodvärden. Hoppas jag inte lyckats höja värdena för jag åt spenatpaj till lunch ;) Det vore ju lite illa om resultaten blev missvisande.