Hej!
Mhh, min mage kurrar. Jag åt ingen frukost eftersom jag sov så länge, helt underbart. Tills klockan var tolv, halv ett? Sedan låg jag och läste en bra bok. Det kallar jag härlig söndagsmorgon! Nu skriver jag det här i all hast. Jag och min vän ska precis ut i det vita vinterlandskapet. Solen lyser och det ser verkligen fint ut. Måste ta med kameran! Vi har tänkt gå in till "samhället" som inte ligger allt för långt bort från internatet där jag bor, och käka pizza. Det blir gott. Då får jag äntligen kanske i mig lite kött och därmed lite järn (skolan där jag går serverar bara vegetarisk mat).

För några dagar sedan fick jag veta att jag lider av blodbrist/järnbrist.
       Jag och min kompis hade varit på blodbussen, vi lämnade blod som skulle granskas och tala om ifall vi fick bli godkända blodgivare eller inte. Dagen efter ringde de från blodcentralen och sa att blodgivare fick jag verkligen inte bli. Jag hade alldeles för dåligt blodvärde för det! 93 sa de att jag hade, och minst ska tjejer ligga på 117 tydligen. Enligt henne låg jag på den sämre delen av den dåliga skalan.  
       Fy vad skönt det var att få veta det. Att få en förklarning till varför jag hela tiden är så sjukt trött! Fastän jag tycker att jag sover så tillräckligt. Och äntligen kunna ha någonting att svara när alla jämnt påpekar hur blek jag ser ut. Nu ler jag åt dem och säger "vet du? Nu vet jag varför; det är för att jag har blodbrist". Och ååh, jag som trott att min kondition SUGER nuförtiden. Jag som alltid älskar att idrotta och alltid varit väldigt aktiv.
       På senaste tiden har jag blivit så lätt andfådd. Jag har liksom varit tvungen att stanna i trappan på väg upp till engelsksalen för att hämta andan, eftersom jag blir så andfådd (man vill gärna inte komma in i salen och flåsa som en annan flodhäst - inte för att jag vet ifall de flåsar, men ändå). Okej. Jag kan inte skylla allt på att jag har järnbrist, men i alla fall en del, och det känns skönt.
       Det som framför allt är skönast är att alla runtomkring mig helt plötsligt får en annan förståelse och acceptans! Hjälp vad det ändrade på deras tankar om mig eller mitt beteende. De snackade om att "jaa, det har jag ju sagt hela tiden, att du ser så blek ut" och "åh, ja det är ju inte konstigt att du har varit så trött hela tiden. Jag har ju sett det, att du knappt kunnat hålla dig vaken på lektionerna...". Och när jag med hundögon sa till min lärare att jag hade tänkt åka hem på tisdag för att gå till vårdcentralen och sådär så utbrast hon på en gång "jaa, självklart, gör det! Åk hem och vila med dig. Det var en bra idé", fastän det innebar att jag missar alla hennes lektioner den veckan. Ta upp det i kollegiet skulle de minsann också göra, och det blir värsta stora grejen av det och alla tycker att det är så synd om mig och förstår helt plötsligt att jag måste haft det ganska så tufft eftersom jag kämpat på som vanligt trots att jag egentligen varit "sjuk". Hehe. Ja jag flyter med, man får väl passa på att göra det när man för en gångs skull har tur att "få lite förmåner".
       På något sätt är det som att man både blir piggare och tröttare av att få en diagnos på det sättet - även om det här ju inte var en allvarlig diagnos då. Det är som att helt plötsligt så FÅR jag vara trött, alltså blir jag tröttare nu närjag vet att jag faktiskt har en anledning att vara trött. Samtidigt, paradoxalt nog, så blir jag piggare! Eftersom jag nu vet att jag har en anledning att vara trött, någonting som går att göra någonting åt, det kommer inte vara såhär för evigt. Jag kan faktiskt bli fri från tröttheten! Det ger mig energi!

Jaja nog prat om det. Nu måste jag rusa iväg. Tydligen blev det ändrade planer. Några skulle ta bilen in, så jag och min vän åker med dem dit och går på hemvägen i stället. Vi får ju i alla fall njuta av det fina vintervårvädret genom bilrutan ;)