Fy. Den här dagen önskar jag att jag kunde slänga i närmsta papperskorg. Jag är så otroligt extremt trött på att vara trött! Och trött på att vara rädd. Jag hatar min rädsla, och jag är ingen person som hatar egentligen.
       Jag undrar verkligen vad det här är för sjuk terapitid jag tvingas genomlida? Min största rädsla av alla rädslor är för sådant som har med spy att göra. När jag var liten var det så illa att om någon sa ordet eller något som handlade om det så sprang jag därifrån och grät. Jag har inga minnen av det som är min fobis ursprung, men min kropp minns. När jag bara var ca ett år så hände det som satt så djupa spår i mitt liv, i min hjärna, i allt som är jag, min existens. Jag låg i spjälsängen (mamma har berättat) och sov. När mamma gick upp för att kolla till mig så hade jag spytt och höll på att kvävas av mina egna spyor. Därför lider jag idag av en fobi som hela mitt liv har format en stor del av vem jag är. Jag HATAR den där fobin, och samtidigt är jag tacksam för den... varför? Helt enkelt för att utan den hade jag inte varit den jag är idag. Att säga att jag önskar att det aldrig hade hänt, så att jag aldrig hade behövt leva med den här fobin, är som att säga att jag önskar att jag var någon annan; och det gör jag inte. Jag är nöjd med vem jag är, men; jag önskar så in i bomben att jag kunde arbeta bort den där fobin. Inte att jag aldrig hade haft den, men att den skall försvinna. Självklart finns det stunder då jag önskar att jag aldrig hade haft någon fobi, för det har varit så sjukt jobbigt, begränsat mig så otroligt mycket och fått mig att lida något fruktansvärt. Men det är ingen idé att tänka så, för det går inte att göra ogjort. Jag får leva med det, och acceptera det, alltså är det lika bra att jag försöker tänka på ett annat sätt. Se det positiva i det. Något jag har fått tack vare min fobi är tillexempel en större förståelse för andra människor och deras problem, och för det är jag tacksam.  
       Nu det senaste så är det som om alla faller ner magsjuka runtomkring mig, det är som att leva i ett helvete för mig när det blir så. På internatet där jag bor så var nästan alla killar magsjuka och jag gick omkring som i n mardröm. Min mormor och morfar och småkusiner är magsjuka, och idag ringde min kompis, som skulle komma över o hälsa på nu när jag var hemma, och sa att det nog inte var någon bra idé att hon kom hit eftersom hennes syrra var magsjuk. Kul, jättejättekul, att alla blir magsjuka och jag får panik.
       Mamma hade tagit hem järnbrustabletter - eftersom jag inte kan svälja vanliga tabletter, det är som att de växer i munnen på mig - och jag drack en sån. Smakade helt okej. Sen läste jag bipacksedeln och läste om eventuella biverkningar, det stod att 1 av 100 spydde!! Jag trodde jag skulle dö... Paniken slog mig i ansiktet och liksom paralyserade mig. Jag började hyperventilera och min kropp och hjärna fick inget syre så jag kände hur ansiktet och andra kroppsdelar liksom domnade bort. Jag grät förtvivlat över allting för jag ORKADE verkligen inte ta mer. Den senaste tiden har varit så otroligt påfrestande för mig som det är. Och jag var så enormt trött, helt utmattad av allting - blodbrist och fobi, det tar på krafterna kan jag ju lova... 
     Jag är så extremt trött. Hela dagen har jag vandrat omkring som i en dimma, för att mina ögon har varit suddiga av trötthet.

Jag var på vårdcentralen idag, för att kolla mitt blodvärde och bli undersökt. Men det blev en stor besvikelse. Jag fick en doktor som pratade god dag yxskaft med mig. Hon log med ett leende upp till öronen och försökte liksom nästan få mig att säga att "jomen allt var bara bra med mig" kändes det som. Hon frågade mig om jag kände mig frisk. Hmm, jo för jag hade verkligen gått dit om allt var bra? Hon sa att hon hade kollat på min journal och att trötthet hade varit något som funnits hela mitt liv. Hon sa det på ett sätt som fick det att låta som om hon menade att trött kommer jag alltid att vara så det är ingen idé att jag tänker på det.
       Om jag ifrågasatte något hon sa så blev hon arg (fast fortfarande med det där stora leendet fastklistrat i ansiktet). Jag kände mig inte alls bekväm med att prata om mina problem med henne, eller ställa de frågor jag undrade över. Inte när det kändes helt lönlöst eftersom hon ändå bara viftade bort det jag sa. När hon skickade iväg mig bort till provtagningen så kunde jag inte hålla det inom mig längre. Jag var en idiot som inte hade ätit någon frukost, jag visste inte om man fick ha ätit något för att det skulle påverka mina testvärden eller något. Jag hade ju ingen energi över huvud taget, och när jag har mens så är jag extremt lättkänslig har jag märkt. Så det blev liksom bara too much just då och jag sket i att jag var på ett offentligt ställa. Jag började storböla. Det värsta var att jag inte kunde sluta! Så fort jag försökte prata med någon så tårades mina ögon. Hur jobbigt som helst. Snacka om att jag måste vara helt utmattad. Sånt där gör man inte; börjar storgrina inför massa främmande människor. Men jag brydde mig inte om vad de tänkte om mig just då för allt kändes ändå bara skit så att jag grät inför dem spelade ingen roll.
     Jag var helt enkelt övertrött och alldeles för känslig för mitt eget bästa idag. Jag hoppas att jag snart kan få bli piggare, för jag står inte ut med att vara såhär. Jag vill vara glad, skratta och orka - för sådan är jag egentligen!